Triumph konkurrerade framgångsrikt med MG på sextiotalet. Den lilla Spitfiren sålde bättre än MG:s motsvarande Midget och TR4:an höll ställningarna mot MGB. Däremot saknades en modell som kunde möta den täckta MGB GT. Detta löstes genom att ta fram en coupé-version av Spitfiren. Giovanni Michelotti ritade karossen, men den var för tung för att den lilla Spitfire-motorn skulle kunna ge anständiga prestanda. Därför beslutade man att använda den sexcylindriga motorn från 2000-modellen.
Den färdiga bilen gick i produktion i juli 1966. Liksom MGB:n och Jaguar E-type hade den en stor halvkombi-liknande baklucka. Interiören var betydligt mer påkostad än den spartanska Spitfire. GT6:an kunde beställas med ett litet baksäte, men utrymmet var minst sagt begränsat.
GT6:an ansågs ha bra prestanda med en smidig och bränslesnål motor. Nackdelarna rörde återigen den enkla pendelaxeln bak. Om den gav otäck överstyrning i Spitfiren, blev den nästintill farlig i den starka GT6. Kritiken var hård, framför allt på den viktiga USA-marknaden. I de sena vagnarna rättades detta till med den så kallade swingspringaxeln.
Produktionen uppgick till 13 753 exemplar.
(källa: Wikipedia)
Av GT6 MK3 finns det endast 12 exemplar i Sverige varav Pontus är en. Av Mk3 bilarna som gjordes för svenska marknaden gick troligen de flesta till USA, då specifikationerna var lika. Relativt få av de sena bilarna tillverkades och den sista byggdes i November 1973. Pontus exemplar är en sen vagn. Bilens huvudsakliga död blev de ökade avgasreningskraven på USA marknaden vilket tog mycket prestanda och slog hårt på försäljningen. Pontus vagn har 79 hk original vilket främst beror på den sänkta kompressionen i motorn. GT6 såldes av Uno Ranch i Göteborg, verksamheten i Sverige togs senare över av British Leyland.
källa: Matrikel Triumph Club of Sweden, Triumph Spitfire & GT6 Magazine, Workshop manual Triumph GT6.